Julkänsla

55 dagar. 55 dagar är det kvar till julafton. 55 dagar man ska hinna göra massa saker på. Man måste hinna köpa de där skorna man gått och suktat efter för nu är det äntligen dags, man måste ta fram och inviga vinterjackan som väntat på en så länge. Det finns snödbollar som måste kramas och kastas så fort den första snön kommit (första snön som ligger kvar). Marken ligger bara och väntar på att man ska slänga sig ner på rygg och göra snöänglar.

Ju närmare jul det kommer desto mer saker kommer i fokus, tidigare vinteraktiviteter förvandlas till julstress. Man måste julstäda huset, julpynta och köpa alla julklappar. Man måste julbaka både knäck och lussebullar (pepparkakorna har min familj gett upp om så de köper vi alltid) herregud vad mycket som måste hinna göras och jag kan knappt vänta!

De kritiska veckorna

Från det ögonblick man skaffar bloggen följer alltid några kritiska veckor som kommer komma och avgöra hur vida man kommer fortsätta driva bloggen eller lägga ner den. På dessa veckor hinner man inse om man verkligen har intresset och framförallt tiden. 

Jag har skaffat en ny blogg kanske 7 gånger var av 1 av dessa bloggar har klarat sig igenom de första veckorna, de andra har dött efterbara några dagar. Med den här bloggen trodde jag det skulle vara annorlunda från de där 6, jag var övertygad att jag skulle klara det, att jag skulle driva bloggen hur, länge, som, helst. Jaaa, det gick ju lite sisådär. 

Jag har intresset, jag har tiden, men ändå har jag inte publicerat något på väldigt länge…dags att vara självkritisk…

Jessica, varför har du inte bloggat på så länge? Har du tappat intresset? (psykologrösten inne i mitt huvud)

Jag vet inte, jag är fortfarande intresserad och så, men tiden räcker inte riktigt till.

Försök inte, jag vet att du har tid, så vad är det de hela handlar om? Du var ju så positiv till det hela i början?

Okejdå, men jag kan inte sätta fingret på vad det då skulle kunna vara för fel.

Är du inte motiverad att skriva?

Jooo, jag sätter mig ner och skriver inlägg hela tiden.

Men då så? varför publicerar du inte dom då?

Jag vet inte

Jo det vet du, ut med språket!

Kanske…

Ja?

Nej det var inget, jag publicerar det här nu i alla fall!

Just nu

Just nu?
Ja just nu!
Vad jag skulle vilja göra just nu?
Men jaaa! 
Vad som helst?
Jaaaa.
Jag skulle bara vilja bädda ner mig i min säng med en kopp rykande het oboy på sängbordet och en mysig "må bra" bok i händerna och bara glömma bort världen runt omkring mig. Jag skulle vilja att tiden stod stilla när jag låg där och ge mig tid att verkligen koppla av.
Men varför gör du inte det då?
För tiden står inte stilla
Men använd den du har då?
Det är det som är grejen, jag har ingen tid, inte egentligen.
Alla har tid, det är bara vad vi gör av den som är skillnaden.

the Typical pluggandet

Plugga
Nej men bara en liten stund till..
Plugga sa jag!
Okej okej, ta det lugnt! Jag ska bara kolla på det här först
Nej! stäng ner, STÄNG N.. vänta få se på det där!

...och där förlorade ängeln mot djävulen inom mig. Det är lördag och jag skulle göra vad som helst så länge jag slapp plugga. Men nu har jag skjutit upp det hela dagen, time to study, eller nåt. Ska bara kolla klart på den här filmen först...

Repeat

Dear Darlin’, please excuse my writing. I can’t stop my hands from shaking cos I’m cold and alone tonight

Har du någon gång lyssnat på en låt som är så perfekt för någon du känner att det nästan gör ont i hjärtat? Kanske en bästa vän som inte längre finns där för dig, en familjemedlem som gjort något eller som i mitt fall en kille. Just det här sista alternativet tror jag är det mest vanliga.

Kanske kan man inte bli kär på bara en vecka, du får tro vad du vill, men det var det som hände mig i alla fall. Kanske var det för att det hela var så pressat, man blev medveten om tiden på ett annat sätt. Kanske var det också för att det absolut inte fick hände som det gjorde det. Att bli kär i en kille från Tyskland som bara skulle vara här en vecka var kanske inte det absolut smartaste jag någonsin gjort, samtidigt som jag ständigt frågar mig själv: Var det värt det? 

I miss you and nothing hurts like know you. And no one understands what we went through.

Jag hade aldrig varit kär, inte på riktigt, och när jag sen blev det var det i helt fel person. Men jag kan inte, jag kan inte ångra att det hände. Jag har ett väldigt kort minne, men Paul glömmer jag aldrig.

It was short, It was sweet, we tried.

Kvällen då det åkte skulle för min del lika gärna kunnat varit igår. Jag minns varje detalj som om det hände för fem minuter sedan. Hur han tog min hand, hur han drog mig åt sidan, hur han vände sig mot mig, hur jag vände mig mot honom, hur hans ögon sökte efter mina, hur han luktade sekunden innan våra läppar möttes. Detta är vad jag minns och vad jag alltid kommer minnas. Hur allt sedan gick snett då avståndet tog ut sin rätt och vi gjorde slut är bara fakta som jag drar upp de gånger jag verkligen saknar honom.

Jag skrev ett brev till honom, ett brev han inte fått. Den här låten fick mig att minnas. Den här låten passar perfekt för oss. Repeat.

Dear Darlin’, please excuse my writing.
I can’t stop my hands from shaking cos I’m cold and alone tonight
I miss you and nothing hurts like know you.
And no one understands what we went through.
It was short. It was sweet. We tried. 

-Olly Murs