Fett Happy

Är så sjukt happy just nu, allt är bara så bra. (nu tänker jag gå emot hur jag skrivit tidigare och kosta på mig en smily mitt bland alla text) -> :D (det funkade ju rätt så bra) Jag har visserligen en analys som ska in om 2 dagar som jag inte ens har börjat på men helt ärligt så skiter jag i den, det är morgondagens bekymmer. Ikväll, inatt är jag lycklig.

Anledningen till att jag är så fett happy är svårt att sätt ord på, bland annat så var festen en tydlig succé för mitt nya umgänge, jag ses inte som en tönt och en av killarna i umgås med älskar "vattnings" Jessie. Sen så känner jag att jag verkligen kommit närmare en av de andra killarna vi umgås med, han behövde prata ut och han valde mig att prata med. Det. Det kändes enormt bra.

Fylla

Tänk dig helt plötsligt att ditt huvud blir helt varmt, och att du sen får en känsla av att du har något i pannan som du inte riktigt kan se. Jag vet att det låter konstigt, man kan ju aldrig se sin panna daaah men det är så de känns efter de första klunkarna, innan man riktigt börjat.

Jag tyckte vi var skitsmarta! Min kompis var livrädd att bli påkommen, men redan innan kände jag mig smått… och här failade mitt ordförråd och jag kommer inte på ordet, jag skulle vilja säga att jag var hög på adrenalin men det låter lite konstigt… Hur som helst så verkade min barrier av försiktighet ha sänkts. Nej, den hade rasat, redan innan vi ens börjat. Jag var så taggad, så laddad.

Det var min ide, vi gick in på donen och beställde två "muggar" vatten. (ja det var muggar de var, inte glas, inte kopp, nej vi beställde varsin mugg vatten) men när vi druckit upp vattnet fyllde vi på med "eget vatten" Vi försökte vara så diskreta som möjligt men efter några påfyllningar så var de inte lika enkelt längre.

Vi hamnade utanför ica, för min kompis behövde ladda sin mobil innan killarna som skulle med oss kom. Men då när vi satt där kommer två vuxna fram till oss. Våra blickar föll genast på symbolerna på deras jackor, och orden på ryggen "fältgruppen" fick oss att bokstavligen talat att frysa till is. Där satt vi med våra "vatten" i händerna och en sportbag med ännu mera vatten i en meter ifrån oss. Inte förrän då började min hjärna skärpa till sig, det var som om mitt undermedvetna förstod allvaret innan jag själv gjorde. De ställde några frågor och jag vävde samman ett nät av lögner utan att ens blinka (såklart blinkade jag så inte bokstavligen talat) Jag skötte snacket, min kompis var väldigt skärrad.

Vi klarade oss, de frågade till och med vad jag hade i väskan, men med vetskapen om att det är mot lagen att rota i någons väska utan tillåtelse i bakhuvudet så sa jag bara att de var träningskläder jag släpat med mig hela dagen. De svalde iaf alla mina lögner och jag fick bara liiite dåligt samvete. Men GUUUD vilken yolo känsla det gav oss när de gick därifrån med leenden på läpparna och med tro om att det fanns några trevliga ungdomar i världen. Jag har aldrig tackat mitt vältränade "pratarsinne" och "ursäktssinne" som när deras ryggar rundade hörnet! För tro mig, vi hade druckit mycket vatten.

Men de som spåra var inte det.. utan det skedde nämligen när vi var inne på festen och det var som upplopp utanför då inte alla kunde komma in. Men det var vi alldeles för borta för att märka.  

stay tuned

ska försöka hinna uppdatera om festen i lördags imorgon eller på tisdag.. så håll ögonen öppna, det spåra!

Kön

Veckans fulaste ord : KÖN

förlåt alla ni fans till ordet kön men jag gillar det inte alls, det låter bara så fel. Jämför orden skön och kön, kön är ju så wannabe skön. Testa uttala orden en gång högt för dig själv (eller om det är några runt omkring dig så uttala orden för dom med) go ahead, jag väntar… 

…förlåt men det tog så lång tid så jag tänker avbryta dig där… seså, sluta säga kön och skön för dig själv nu, hallå? ge dig! okej, jag fortsätter utan dig då! skyll dig själv. 

Hör du skillnaden? På något sätt så letar sig ett s in i uttalet av kön, ja jag vet, k uttalas stumt i vissa ord men det spelar ingen roll, gillar inte vad ordet försöker göra. Ett ord som besitter så mycket makt borde inte leka så! 

Med makt menar jag att ordet säger så sjukt mycket, mest enligt mig för att beroende på vad man har för s-kön så får folk förutfattade meningar om man tänder på tjejer alternativt killar. 

"jaha, du e utav manligt s-kön due! Look at that asssss?" 

"men asså shiiiiit du tuttlisa, är inte han bara såååå snyyyygg?"

jahaja, vart är världen påväg egentligen? okej nu är jag orättvis, den är ju så mycket bättre än förr gällande genus (<-ett ord för s-kön som inte leker). 

Tänk den dagen man istället för drar slutsatsen att alla är hetero istället frågar "Du vaginalina, vem tänder du mest på, tuttlisa eller snoppcarl?" (ledsen men kom inte på något namn som rimmade på snopp) Istället för att bara anta. Man blir kär i en personlighet right? så sluta agera så s-königt.

Veckans nya ord : KÖNIGT med stumt k och betonat osynligt s

-

När det kommer till slutet är vi alla ensamma. En liten kommentar såhär på natten.

Lögner på bussen

Jag ljög. Vad fan skulle jag annars gjort? jag hade inte direkt något val. Hon har sätt mig som världens tönt jämt, det vara ett perfekt sätt att få tyst på henne. Vad skulle jag annars gjort än att säga att jag varit full? Hon gav mig verkligen läge att säga det, en perfekt öppning. Den var för svår att motstå. Så det slank bara ur mig. 

Fast jag ska ju faktiskt "dricka vatten" i helgen, så dåså, ingen skada skedd, typ. Men kul nu att halva bussen tror att jag "dricker vatten" varje helg (tjejen pratade inte lågt precis). Jag är ju verkligen inte sån, innerst inne så är jag personen som hör hemma bakom böckerna, innerst inne. Eller nej, det var mitt gamla jag, jag har förändrats. Men är verkligen förändringen så pass stor? Har jag verkligen gått från total pluggis som inte ens säger hej till killar, till en tjej som slackar efter med läxorna och "dricker vatten"? På bara ett år. Ett. År. 

Okej nu tar jag det hela kanske lite för långt, jag "dricker inte vatten" inte nu, jag har aldrig i hela mitt liv druckit. Det är bara i helgen jag ska, testa vad det är jag har missat liksom. 

Jag skulle vilja ställa mig upp (jag sitter fortfarande på bussen när jag skriver det här, tjejen har gått av.) och säga till alla att de har fått de hela om bakfoten, jag festar inte! (Än…) 

Fest? pest?

Vill börja med att säga att jag döpte inlägget innan jag nu skriver det… stor miss redan i början så vet inte riktigt hur det här ska gå. Menmen, *dramatisk musik* life goes on!

I helgen är det en gymnasiefest i staden jag bor i, vi har egentligen redan haft två sen vi börja, varav en var förra veckan, men nu iaf så är det en till. Jag ska gå.

Brb… jag ska bara smaka på orden lite… jag-ska-gå. Så…

Confession time… jag har aldrig festat förut, never ever. Jag har inte varit i de rätta kretsarna så att säga, för hallå? tänk dig lilla plugg mig med mina kompisar så som jag var förut, skulle du kunna se oss "dricka vatten"? nej tänkte väll de! Så alla partyprissar därute, hoppas ni inte dömer mig… och till alla hemmasittanre där ute… hoppas ni inte dömer mig nu.

Jag har aldrig tyckt det har varit nödvändigt att dricka (vatten), nej, jag har tvärtemot tyckt att det varit heeeelt fel. Men jag har förändrats, och för att fullborda den förändringen känns det som om jag måste dricka (massa vatten), bara för att veta vad jag gått miste om så att säga. Så att jag veeeet att det är totalt onödigt eller så att jag kan påbörja något jag redan missat så mycket av… jag gissar på alternativ 1.

Nu har kanske era hjärnor börjat lägga ihop två och två, och ni tänker nu "Gymnasiefest? brukar inte de vara vattenfria? Haha jävla noob, vad leker du?" Jooo, jag vet, men inte sjutton dricker man under de där gymnasiefesterna anyway right? Min lite mer erfarna nya vän har iaf en plan, eller plan och plan, vi ska förfesta med vatten hemma hos någon innan vi drar dit, på så sätt hinner vi bli av med allt vatten tills innan vi ska hem vid typ 3 am. Kanske inte världens bästa plan menmen worth a try right?

Hon lever

Hon lever! Hon överlevde! Kvinnan som föll ihop under cupen, som fick hela cupen att avbrytas lever. De fick igång hennes hjärta i ambulansen efter flera minuters hjärtstillestånd. Hon lever. När hoppet segrar <3

Men det var inga som vann

Vilka vann cupen? 

Inga vann 

Men joooo, kom igen säg! 

Men det var inga som vann 

Men va? 

Ja

Hurdå? 

Cupen avbröts 

Whut? Varför? 

Något hemskt hände 

Blank

Något hände nyligen. Något hemskt. Något som egentligen inte rörde mig men som fick mig att sluta tänka. Jag antar att jag påverkas så. Jag tänker så mycket i vanliga fall så när det då händer något så goes everything blank. 

Ville bara säga: Ta aldrig någon för givet och ta hand om varandra. Uppskatta vad du har för det kan ryckas ifrån dig på några sekunder. Stå tillsammans för helt plötsligt kanske du står själv. 

Våra tankar är med dig <3

Ta plats

Av någon anledning så är det inte okej att en tjej är lika högljudd och tar lika mycket plats som en kille. Det är som en oskriven regel, tjejer ska ta mindre plats and That's it. Jag vet nt vem som kom på den, men onekligen så finns den där. Varje dag gör den mig påmind om att jag inte är som andra tjejer. 

Jag är till naturen väldigt framåt. Jag är en extrovert person och jag gillar verkligen att prata. Jag gillar att synas, höras, vara i centrum, ja jag gillar allt det där. Men, av någon anledning, så är ser vissa det som… okej jag förstår, jag tycker också det är jobbigt ibland så det är klart att jag fattar, men det är inte det jag stör mig på. Såklart man kanske inte orkar med det hela tiden, men att man inte orkar med det just för att det är en tjej som är uppmärksamhetskåt, det är de jag stör mig på. 

Bara för att man är av de manliga könet (vuxenpoäng till mig som använder så extremt fula begrepp) så får man som en sorts tillåtelse att bete sig på andra sätt än vad individer från de kvinnliga könet (joho, I'm on fire with the words today!)  

För vissa verkar de vara så enkelt, bara sitta tyst och stilla, jag klarar de inte. Eller jag klarar de väll, men jag vill inte helt enkelt. Jag känner ingen annan tjej som är lika på som jag, menmen, de måste ju finnas en topp i skalan också. 

När något bra händer så vrålar jag av glädje, inte skriker, vrålar.  How much of a man am I? 

Förlorade vänner

Kommer du ihåg den där känslan från när man verkligen känner att man håller på att glida ifrån en kompis? Kanske upplever du den precis nu. Du vet den där känslan när man känner att allt är rubbat men omöjligt att fixa. Man försöker gå tillbaka i tiden till hur det var då, men rullbandet man står på går bara åt ett håll och efter ett tag blir man trött i benen, man orkar inte gå emot strömmen längre, man ger upp.

Jag vet inte riktigt hur allt startade. Vi hade på något sätt blivit tightare än någonsin förr, vi pratade om allt och lite till därefter, men helt plötsligt... bom, borta. Det var som om vi tog med oss vänskapen på en tur i berg och dalbanan och när vi var uppe på toppen så släppte vi taget. Vi kan inte längre prata som förr och allt faller bara samman. Jag blir mer och mer irriterad på dig och jag vet att du känner detsamma.

Men shit happens. Man växer, förändras, ändrar åsikter och växer lite till. Man växer ifrån gamla kompisar och finner nya på vägen, det är inget man kan göra något åt och det är i vissa fall bättre att låta det gamla falla samman för att göra rum åt något bättre och nytt. Det handlar inte om vilka vänner man känt längst, utan de som stannar oavsett vad. Det suger att förlora en vän, det gör det verkligen, men att sedan finna en ny vän kan på något sätt läka såren en aning. Man kanske finner en vänskap som är starkare, kanske bättre. Så le, och sätt hatten på sne!

Döp aldrig ett inlägg innan du skrivit det

Ser du titeln här ovanför? precis över texten jag skriver nu? Lite tjockare stil och är praktiskt taget den ända texten över det här? 8 inte allt för långa ord som bildar ett kommando? Ser du fortfarande inte? i så fall, gå och lägg dig vännen för du är uppenbarligen för trött för att läsa.

Döp aldrig ett inlägg innan du skrivit det. Det tar bara död på fantasin, iaf för min del som inte går efter en mall varje gång jag ska skriva. Jag sätter mig bara med datorn i knät och skriver det första jag kommer och tänka på och den här gången… ja… döp aldrig ett inlägg innan du skrivit det.  

Det var den första tanken som dök upp i mitt huvud. Jag satt nämligen och funderade på vad jag skulle skriva om och bläddrade lite igenom mina utkast och fann en gemensam sak med de alla, anledningen till att de inte publicerats hittills. Vill du veta? helt säkert? super-duper-säker? Okejokej! lugna dig, kom inte och säg att jag inte varnade dig! För tro mig, de är ingen speciell stor eller märkvärdig anledning. Here it goes… utkasten är inlägg som jag inte börjat skriva på spontant, utan inlägg som jag försökt att planera och det, ja det funkar inte längre för min del. Inte om jag vill fortsätta tycka att det är kul.  

Att bara skriva spontana inlägg får mig inte att känna att bloggen är ett måste på samma sätt som jag annars kanske skulle göra. Nu känns det hela mer avslappnat och frivilligt. 

Mitt i natten

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har inga egentliga planer för det här inlägget. Fast iofs, när har jag någonsin det? Jag kände mig bara tvungen att göra något. Klockan är 01.20 och jag känner mig tom. Lite sådär normalt depp mitt på natten. Jag visste bara inte vart jag skulle vända mig. Jag kan inte klaga inför mina vänner allt för mycket, då kommer de tröttna. Garanterat. Så sorry kära läsare, ni är de som får ta smällen den här gången.

Jag känner mig bara så ensam. En sådan ensamhet att inga vänner i världen kan hjälpa den. Jag vill bara hålla om någon, även om de så bara är min katt, men han är ute för tillfället. Dumma katt, han är alltid inne när jag inte behöver honom men nu… Men vad kan man säga liksom, ni vet hur katter är. 

Asså sitter jag seriöst och nästan lipar för att min katt är ute? Och sitter jag seriöst och bloggar om det? aja, får se det som "dokumentation" inför framtiden eller något. 

Jag känner på mig att det här kommer bli ett långt inlägg. Jag är inte riktigt redo att släppa tråden även fast det vore ett bra ställe att sluta på efter dokumentations grejen. 

Skulle inte någon trevlig läsare bara komma över och ge mig en kram. Jag tror inte alla inser hur mycket en kram kan göra någon. Inte en kall, enarmad kram som vissa kompisar ger varandra ibland, utan en riktigt stor bamsekram som varar ett tag. En kram som lämnar spår efter sig, en kram som får en att känna sig lite mindre tom, lite mindre ensam. En sådan har jag varit i stort behov utav i flera dagar nu. Kanske även flera veckor.

Saknaden efter en sådan där kram, eller bara saknaden efter närhet kan få en att göra dumma saker. Den kan få en att göra saker man annars kanske inte skulle gjort. Till exempel smsa ett ex, gråta till  en speciell låt, eller bara äta huuuur mycket godis som helst. Den kan ibland till och med få mig att vilja klippa till vissa personer. Jag gör det inte, men jag vill. 

Skitsnack! -BS

Du vill förmodligen inte höra det här men… det finns några som snackar skit om dig. Japp, det är sant. Du har inte gått förbi obemärkt, det finns några där ute som inte tål dig, några som stör sig på allt du gör. De drar upp dina brister som samtalsämnen och de bitchblickar dig på håll. Men vad har du gjort? I deras ögon har du i alla fall gjort något fel. Även om de så pass litet som att vara tyst när andra talar. De uppskattar inte att du andas helt enkelt. 

Okej så illa kanske det inte alltid är, men jag kan lova dig i alla fall att du inte är omtyckt utav alla. Inte jag heller för den delen, eller någon annan människa som går, står, springer, ligger, kryper, krälar, hoppar, ålar, flyger eller bara lever på denna jord. Så är det bara, inget att göra något åt. Så ta inte åt dig när folk hatar, le bara och känn dig stolt att du finns i deras tankar. Livet är för kort för att göra sig själv mindre pga andras hat. Se hatet som föda, ät dig mätt och väx.  

PS! BS står förresten för "bullshit", det engelska ordet för skitsnack, precis som typ alla snack är. Visste du inte vad det betydde så har du lärt dig något nytt nu, och brukar man inte säga att man ska lära sig något nytt varje dag? Jo men dåså, kanske har jag hjälpt dig på vägen. 

Själv tvivel

Jag vill inte klämma in mig i en mall som inte är som jag, jag vill inte ändra mig för att behaga någon annan. Jag vill inte jämföra mig med kändisar och ständigt önska att jag ser ut som dom. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men jag gör det. Hela tiden. 

Jag försöker vara som andra, jag betraktar dom, analyserar varje rörelse de gör. Ccpy-change-flip. Jag försöker kopiera dom, jag ändrar mig själv och klistrar in mig i en mall som egentligen inte passar mig alls. 

Jag ser en kändis, ser hennes utseende och önskar för mitt liv att jag såg ut som hon, jag ser mig själv i spegeln och letar efter brister jag kan ändra för att likna henne, bli kanske lite snygg iaf. Och tror mig, jag hittar bristerna, de är många. Jag försöker åtgärda dom och blir lite nöjd i ett litet tag. Men plötsligt märker jag något annat fel som jag desperat gärna vill ändra på, märker sedan att ändringarna jag gjort tidigare inte duger. 

Man tvivlar på sig själv, alla gör det. Du må tro att de där äckligt perfekta människorna har allt så himla perfekt men tro mig, de har det lika tufft som du. De tvivlar på sina utseenden precis som du. I det seendet är vi alla lika dana. Det är jävligt svårt att ignorera sina egna tankar. De finns där, dygnet runt. 

De kanske inte går att ignorera sina egna tankar, men man kan kanske ändra dom. Försök få in i huvudet att du ÄR perfekt, dina brister gör dig mänsklig, inte ful. Du duger som du är. You only live once, make it count! Du kan gå långt, ja just du. 

3000 miles

Jag känner att nu vill jag skriva. Jag tänker bara låta mina fingrar dansa tsm över tangentbordet utan att jag ska störa dom. Men de behöver musik, någonting att dansa i rytm till. Just nu är det 3000 miles som får dom att skriva vidare. 

Jag har inte känt mig motiverad att skriva något på ett tag nu. Eller nej, det är fel, jag har känt mig motiverad men aldrig när jag haft tillgång att skriva ner det direkt, vilket suger musten ur en om man vid ett senare tillfälle ska återberätta det man tänkt på tidigare, det känns inte bra. Då missar man de viktiga detaljerna och får inte med någon känsla i det. And that was it, låten är slut och även det här inlägget. 

Dålig ursäkt

Varför försvinner alltid min motivation så fort jag närmar mig datorn? Jag kan minuter innan sitta och tänka fram ett helt inlägg där jag vet exakt vad jag ska skriva ord för ord, men så fort jag öppnar datorn eller bestämmer mig för att skriva ner de senare så försvinner orden ur mitt huvud. Det är nog lite därför jag varit dålig på att uppdatera på senaste tiden. Men nu, NU (sagt tusentals gånger men håller typ aldrig, men what the hell? worth a try?) så ska jag börja publicera lite oftare. Jag gillar ju det här! skärpning!  

Klapprutten

Jag är dålig på att förklara. Riktigt klapprutten ska jag ta och tillägga. Problemet är kanske att jag förstår. Jag förstår själv vad det är jag ska förklara vilket gör att jag har svårt att sätt mig in i personen jag ska förklara förs situation. Jag ser bilden så pass klart framför mig, jag vet hur det går till så jag lämnar ute många viktiga detaljer. detaljer som folk skulle behöva för att förstå. Jag ser mig själv som udda. men det gör jag nog bara för att folk ser mig som det. stryk det där sista... det känns inte rätt att säga folk... känns så... gammaldags. Människor då! fast nej, det känns inte heller bra... det känns som att jag inte är en människa då, utan snarare någon annan sorts varelse. hmmmm... PERSONER kan jag kanske säga... det låter bra... Okej kanske inte... U know what? jag säger nog olika lite då och då, så får det bli!

Detta är problemet med mig... jag över analyserar allt. Inte de här klassiska över analyseringarna "åh tittade han på mig? vad menade han med det? Han kliade sig bakom örat, var det som en hemlig kod till mig? är det meningan att de ska få mig att förstå att han vill ha pizza? utan nej, jag överanalyserar ALLT, tänker för mycket enligt en kompis till mig. Jag har alltid trott att alla gör det... tänker till höger och vänster, uppe och ner, runt och igenom... men sedan jag började gymnasiet har jag börjat tveka... jag är nog inte ensam med att tänka mycket, men vi är nog få till antalet. Tänker du för mycket? let me know... vi kan tänka tsm.

Julkänsla

55 dagar. 55 dagar är det kvar till julafton. 55 dagar man ska hinna göra massa saker på. Man måste hinna köpa de där skorna man gått och suktat efter för nu är det äntligen dags, man måste ta fram och inviga vinterjackan som väntat på en så länge. Det finns snödbollar som måste kramas och kastas så fort den första snön kommit (första snön som ligger kvar). Marken ligger bara och väntar på att man ska slänga sig ner på rygg och göra snöänglar.

Ju närmare jul det kommer desto mer saker kommer i fokus, tidigare vinteraktiviteter förvandlas till julstress. Man måste julstäda huset, julpynta och köpa alla julklappar. Man måste julbaka både knäck och lussebullar (pepparkakorna har min familj gett upp om så de köper vi alltid) herregud vad mycket som måste hinna göras och jag kan knappt vänta!

De kritiska veckorna

Från det ögonblick man skaffar bloggen följer alltid några kritiska veckor som kommer komma och avgöra hur vida man kommer fortsätta driva bloggen eller lägga ner den. På dessa veckor hinner man inse om man verkligen har intresset och framförallt tiden. 

Jag har skaffat en ny blogg kanske 7 gånger var av 1 av dessa bloggar har klarat sig igenom de första veckorna, de andra har dött efterbara några dagar. Med den här bloggen trodde jag det skulle vara annorlunda från de där 6, jag var övertygad att jag skulle klara det, att jag skulle driva bloggen hur, länge, som, helst. Jaaa, det gick ju lite sisådär. 

Jag har intresset, jag har tiden, men ändå har jag inte publicerat något på väldigt länge…dags att vara självkritisk…

Jessica, varför har du inte bloggat på så länge? Har du tappat intresset? (psykologrösten inne i mitt huvud)

Jag vet inte, jag är fortfarande intresserad och så, men tiden räcker inte riktigt till.

Försök inte, jag vet att du har tid, så vad är det de hela handlar om? Du var ju så positiv till det hela i början?

Okejdå, men jag kan inte sätta fingret på vad det då skulle kunna vara för fel.

Är du inte motiverad att skriva?

Jooo, jag sätter mig ner och skriver inlägg hela tiden.

Men då så? varför publicerar du inte dom då?

Jag vet inte

Jo det vet du, ut med språket!

Kanske…

Ja?

Nej det var inget, jag publicerar det här nu i alla fall!

Just nu

Just nu?
Ja just nu!
Vad jag skulle vilja göra just nu?
Men jaaa! 
Vad som helst?
Jaaaa.
Jag skulle bara vilja bädda ner mig i min säng med en kopp rykande het oboy på sängbordet och en mysig "må bra" bok i händerna och bara glömma bort världen runt omkring mig. Jag skulle vilja att tiden stod stilla när jag låg där och ge mig tid att verkligen koppla av.
Men varför gör du inte det då?
För tiden står inte stilla
Men använd den du har då?
Det är det som är grejen, jag har ingen tid, inte egentligen.
Alla har tid, det är bara vad vi gör av den som är skillnaden.

the Typical pluggandet

Plugga
Nej men bara en liten stund till..
Plugga sa jag!
Okej okej, ta det lugnt! Jag ska bara kolla på det här först
Nej! stäng ner, STÄNG N.. vänta få se på det där!

...och där förlorade ängeln mot djävulen inom mig. Det är lördag och jag skulle göra vad som helst så länge jag slapp plugga. Men nu har jag skjutit upp det hela dagen, time to study, eller nåt. Ska bara kolla klart på den här filmen först...

Repeat

Dear Darlin’, please excuse my writing. I can’t stop my hands from shaking cos I’m cold and alone tonight

Har du någon gång lyssnat på en låt som är så perfekt för någon du känner att det nästan gör ont i hjärtat? Kanske en bästa vän som inte längre finns där för dig, en familjemedlem som gjort något eller som i mitt fall en kille. Just det här sista alternativet tror jag är det mest vanliga.

Kanske kan man inte bli kär på bara en vecka, du får tro vad du vill, men det var det som hände mig i alla fall. Kanske var det för att det hela var så pressat, man blev medveten om tiden på ett annat sätt. Kanske var det också för att det absolut inte fick hände som det gjorde det. Att bli kär i en kille från Tyskland som bara skulle vara här en vecka var kanske inte det absolut smartaste jag någonsin gjort, samtidigt som jag ständigt frågar mig själv: Var det värt det? 

I miss you and nothing hurts like know you. And no one understands what we went through.

Jag hade aldrig varit kär, inte på riktigt, och när jag sen blev det var det i helt fel person. Men jag kan inte, jag kan inte ångra att det hände. Jag har ett väldigt kort minne, men Paul glömmer jag aldrig.

It was short, It was sweet, we tried.

Kvällen då det åkte skulle för min del lika gärna kunnat varit igår. Jag minns varje detalj som om det hände för fem minuter sedan. Hur han tog min hand, hur han drog mig åt sidan, hur han vände sig mot mig, hur jag vände mig mot honom, hur hans ögon sökte efter mina, hur han luktade sekunden innan våra läppar möttes. Detta är vad jag minns och vad jag alltid kommer minnas. Hur allt sedan gick snett då avståndet tog ut sin rätt och vi gjorde slut är bara fakta som jag drar upp de gånger jag verkligen saknar honom.

Jag skrev ett brev till honom, ett brev han inte fått. Den här låten fick mig att minnas. Den här låten passar perfekt för oss. Repeat.

Dear Darlin’, please excuse my writing.
I can’t stop my hands from shaking cos I’m cold and alone tonight
I miss you and nothing hurts like know you.
And no one understands what we went through.
It was short. It was sweet. We tried. 

-Olly Murs

The Voice

Jag pratade lite med en tjej på kik och jag frågade henne vad jag skulle kunna skriva i nästa inlägg på bloggen. Hon svarade med ett ord: barndom. Så jag tänkte, eftersom barndomen är något vi alla upplever så kanske ni skulle vilja läsa lite om min barndom? Om inte, tuff luck för det här är faktiskt min blogg så jag bestämmer *ondskefull musik börjar spelas* Nej men skämt osido, nu är det dags för mina fingrar att dansa!

Redan som liten ville jag göra min röst hörd, jag ville ropa och vifta: här är jag! till alla runt omkring mig. Egentligen var det kanske inte hörd jag ville bli, utan snarare sedd. Men jaja, det var inget som lilla jag reflekterade över på den tiden utan jag gjorde bara allt för att få den uppmärksamheten jag vill ha. Hur jag gick till väga var lite olika. En kille kunde säga: du är ful! och så klippte jag till honom bara för att visa för alla att jag inte var någon mesig tjej. En annan gång började jag applådera åt mig själv efter en redovisning för ingen annan gjorde det och en tredje gång pluggade jag som en dåre för att veta alla svaren utifall någon frågade just mig.

Just det där med att veta svaren var en sak som hängde med mig ända till gymnasiet i 8:an. På något sätt kändes det som en sorts makt att veta, att vara den alla frågade om hjälp. Utvändigt himlade jag bara med ögonen och sa saker som: men vet du inte det? det är ju... eller så kunde jag bara rent ut säga svaret som bevis på att jag faktiskt kunde något. Men inåtvändigt var det något som fattades. Nu efteråt förstår jag att det krävdes alldeles för mycket energi för att hålla uppe den fasaden, att det var det som fick mig att känna mig tom.

Så i början av 9:an började jag slappa mer i skolan, chillade med läxorna och gick enbart på gamla meriter från tidigare år. Jag började bli mer social and here I am. Jag är en person som tänker alldeles för mycket, så det är fullt förståeligt om du inte orkar läsa alla mina tankar. Men du är varmt välkommen att göra det om du vill och känner att du vill lägga ifrån dig ditt liv ett tag och koppla av. 

Det här är bara början.

Denna blogg

Just det där ögonblicket när man sitter med ett tomt dokument framför sig och ska börja skriva är så härligt. Man är inte riktigt säker på innan vad man ska skriva om utan man låter bara fingrarna köra sin lilla dans över tangentbordet. På det sättet är det i alla fall för mig. Det här inlägget var inget som jag planerade, utan jag bara började skriva för att se vart jag hamnade, och ja, jag hamnade här. Så var det till exempel också med inlägget jag skrev tidigare, du vet det med rubriken "Godis". I det inlägget hade jag planerat att berätta om hur tjock jag var när jag var liten och hur jag tog mig ifrån det men istället började mina fingrar att dansa redan efter första meningen.

Är det inte lite så i livet? man kan planera vad man vill ska hända men när det väl kommer till kritan brukar det gå snett i alla fall. Eller, ja, det är ju inte alltid det går snett men det går aldrig riktigt som man tänkt sig. Jag säger inte att det är något dåligt, saker och ting kan ju faktiskt bli bättre än vad man tänkt sig, utan det är snarare något som bara är.

Det är nog lite så den här bloggen kommer vara, lite spontan alltså. Jag kommer öppna ett dokument och bara skriva vad som faller mig in, precis som nu.

Som grädden på moset så lägger jag till den här bilden också så jag verkar djupare än jag egentligen är. Det är ett av mina favoritcitat som jag skrivit in på en bild jag tog häromdagen. Enjoy!

Godis

Det fanns en tid då jag inte åt godis... (här skulle jag egentligen kunna skriva vad som helst för du är förmodligen så pass chockad från första meningen att du inte tar in vad jag skriver utan fortsätter bara läsa med blicken och följer inte med i huvudet och i så fall så har du kanske inte ens märkt att jag inte skrivit med någon punkt sen första meningen och ja det gör jag med flit för kom ihåg att jag fortfarande kan skriva vad som helst för att du fortfarande är i chocktillstånd. Oj där kom punkten jaja även de hjärndöda måste andas ibland även om de så bara är med blicken och jag måste medge att det kräver all min styrka att inte sätta in en punkt eller ett kommatecken. Okej där gav jag upp en sekund och satt ut en ny punkt men gud vad jag... oh shit, det värkar som om du håller på att få tillbaka medvetandet, var det punkternas förtjänst? Fan nu skrev jag ännu fler skiljetecken shit, shit, shit) ... utan jag missbrukade istället tuggummi som en drog. Jag köpte minst två tuggummipaket i veckan och tuggade som om mitt liv hängde på det. Jag åt inte godis på ett helt år, fråga mig inte varför, och sen när jag började igen tog det bara ett år innan jag slutade igen och den här gången *dramatisk musik* slutade jag även att äta chips, ostbågar och popcorn... (och där försvann du igen och jag kan skriva vad jag vill helt fritt och jag måste medge att det är en rätt så härlig känsla att bara skriva på och det ända som förstör det är att jag inte skriver några skiljetecken alls för då finns det risk att du vaknar till igen och då försvinner min lilla bubbla av lycka här...

*Där beslutade blogger att inlägget var för trist att visas längre så de kapade slutet, för att eventuellt få reda på hur det kanske slutade så måste du börja följa bloggen på blogger, google+ eller bloglovin*

*Som ursäkt för det otrevliga avbrytandet så ger blogger dig den här bilden att titta på så länge medan du fortsätter att lipa (i detta fall är lipa en synonym för gråta)*

Bloglovin

Jag vet inte vad jag ska säga, det hela kommer så... plötsligt.

Jag förstår, men du kan väll överväga det?

Överväga? jo men självklart, jag vill verkligen, jag vill men...

Men vadå?

Men det känns bara så snart, är vi verkligen redo för det här? vad kommer folk säga?

Om vi inte är redo nu, när skulle vi då bli det? Kom igen nu Jessie, det är 2010-talet, jag tänker inte låta dig göra samma misstag som förra gången och vänta för länge.

Men det var skillnad! 

Om du väntar längre kommer det inte bli någon.. 

...Okej då

Menar du det?

Ja

Wow, trodde det skulle ta längre tid att övertala dig, det här är trots allt en rätt så ny relation.

Vill du att jag ska ändra mig eller?

Nej nej absolut inte, jag säger bara...

Då så, nu kör vi!

Förlåt allihopa, jag var bara tvungen att diskutera ärendet med min blogg innan jag bestämde mig men nu så. Jag och bloggen hittar ni hädan efter på bloglovin där du kan stalka oss hur mycket du vill. Vi finns redan på Google+ men om jag ska vara ärlig så fattar jag inte vad det innebär, men bloglovin, där förstår jag precis. Om ni ser förresten min vän där (följar knappen bredvid bloggen) rape him like it's no tomorrow! 

Följ min blogg med Bloglovin

Ny läsare? TITTA HIT

Jag har en liten fråga till alla er läsare där ute, eller ja, du behöver inte vara en läsare men alla som någonsin har klickat in på bloggen, here it goes!

Hur hittade du hit? 

Du kanske tycker att det är en konstig fråga men jag är uppriktigt nyfiken, hur hittade just du hit? Klickade du bara runt och råkade komma in på bloggen? Var det en vän som tipsade dig eller såg du kanske ett inlägg på Facebook? Var du inne på en blogg som länkat mig måntro, eller var det kanske en fråga på ask som du blev nyfiken på? Eller var det en kommentar på en annan blogg som fick dig att vilja veta mer? Kommentera gärna hur just du hittade hit, tar bara några sekunder att göra och det skulle vara rolig att se hur bloggen sprids. Det behöver absolut inte vara på något av de sätten jag räkna upp, Tack på förhand.

ps. det är ALDRIG för sent att kommentera, även om det så är mars 2034.  

Jag, Ich, Me, Moi osv

Tänkte att det var på tiden att jag berättade lite om mig själv. Alltså jag menar, jag har ju liksom lagt upp hela TVÅ inlägg. Det är ju nästan så jag börjar bli rutinerad bloggerska... okej kanske inte riktigt men i alla fall.

Hmm, ja du, vart ska man börja? Jag skulle ju förstås kunna börja med att lägga upp en bild så ni får ett ansikte på personen bakom skärmen men vad är det då för spänningen? Personligen föredrar jag att ni bildar er en egen uppfattning om mig, utan bild, för jag vill inte bli ihågkommen för mitt ansikte, utan snarare för mina ord. Wow, det där blev näääästan lite poetiskt, lite smått kanske. Vi tar det igen... för jag vill inte bli ihågkommen för mitt ansikte, utan snarare för mina ord... mina ord... mina ord... (eko) Okej nu blev det hela bara patetiskt... Hur-som-helst, en bild kommer kanske upp längre fram.

Tillbaka till saken. Jag är en tjej på 16 år och som gillar att spela fotboll och Ja, det där var väll typ allt? Medan du smälter all den informationen kan du få njuta av den här bilden. Jag kallar den: Katten

Min drömkille

Guuuuuud vad jag vill ha en pojkvän. En sån där riktigt gullig och romantisk en. Han ska vara lång, ha brunt hår och djupt gröna ögon. Han ska vara sportig och magrutor är ett absolut MÅSTE!! Han ska även vara lätt att snacka med och ha bra humor. Han får aldrig vara sur av sig och ska alltid lyssna uppmärksamt på det jag säger, för om han någon gång skulle dryga mot mig skulle jag göra slut på direkten. Usch för dryga människor! Han ska alltid sätta mig först och under mina PMS-utbrott ska han komma med godis och hålla mig i handen och bara vara sådär allmänt gullig (oavsätt hur bitchig jag är under dessa utbrott). Han får inte vara någon som tittar in tjejers rumpor när de går förbi, usch vilket äckel han skulle vara då! FY, börjar nästan rysa lite smått.

Låter det som rimliga krav? Okej, vänta. Han måste se ut som en riktigt sexig underklädsmodell också, glömde visst bort det av bara farten. Känns som om jag glömt något mer. Hmm, jag börjar nog om istället, såg att jag skrivit lite fler fel..

Jag skulle väldigt gärna vilja ha en pojkvän, men jag vill ännu mer ha ett förållande. Ett förhållande där utseende inte spelar någon som helst roll. Vi kan vara korta, långa, smala eller tjocka. Det vore roligt om vi typ hade samma humor och han respekterar att jag gillar att prata mycket. Ett förhållande där det inte spelar någon roll om vi båda är lite små sura då och då, så länge den andra kämpar för att få den andra att le.

Jag vill ha en kille som VILL umgås med mig, som VILL ha mig, som gillar mig för den jag är. Jag vill ha en kille som bryr sig. Det är mina enda krav, de ända jag begär. Jag värderar en konversation som bara flyter på, utan hinder, med en opoppis kille mycket mer än en konversation med stapplande meningar och ord som svar med skolans hottie.

Ja, jag vill ha en kille, väldigt gärna just nu. Men det kommer inte få mig att hoppa in i ett dåligt förhållande.. eller jag hoppas i alla fall inte det. Ibland styr mitt hjärta över hjärnan, jag är inte perfekt, vilket jag inte vill att min kille heller ska vara. Fatta tråkigt.  

Halli Hallå

Trevligt att du kunde komma, var inte säker på om du fått min inbjudan men du verkar ha hittade hit i alla fall, alltid något. Gick resan bra förresten? inga förhinder eller så? toppen! Välkommen ska du vara i alla fall. Välkommen till min blogg. 

"Din blogg?!" tänker du nu. Hmm... ja, jag var kanske lite otydlig i inbjudan om vad de hela gällde men vad skulle jag annars gjort liksom? att öppna med "kolla in min blogg *-*" kändes inte som någon bra öppningsreplik, snarare en nygammal klyscha. jaja, du är ju här nu, ingen skada skedd! 

Jag må säga att de känns skönt att sitta här bakom skärmen igen, det var ett tag sedan sist. Som tankarna har malt i skallen på mig på senare tid så kan det här verkligen göra mig gott. Vi kanske båda vinner något på det hela eller vad säger du? okej, vi förlorar nog bara tid, menmen. 

Sitter just nu i skolan framför en dator ändå från stenåldern. Varje gång man ska logga in är det som lottodragning där att lyckas är högsta vinsten. För du förstår, man kommer ofta inte in alls. Särskilt inte på de bärbara datorerna, jag vet inte hur många gånger jag måste byta dator per lektion för att det inte funkar. Men nu har jag kommit in i alla fall. Ja, bättre upp, jag har varit inne i 3 timmar i sträck. Klockan är nämligen 18.27 och skolan har stängt för länge sedan. Passar uttrycket YOLO in här? knappast troligt. Man får nämligen stanna kvar här fram till klockan 8 om man vill för att plugga. Det här är kanske inte direkt plugg men schhh, du säger inget va? Det resulterade i alla fall med att jag startade den här bloggen, om DET ärr positivt eller negativt is up to you. 

Tiden för publicering är och lär för alltid vara helt fucked-up, tänkte jag kunde säga det redan nu. Hare!