Kön

Veckans fulaste ord : KÖN

förlåt alla ni fans till ordet kön men jag gillar det inte alls, det låter bara så fel. Jämför orden skön och kön, kön är ju så wannabe skön. Testa uttala orden en gång högt för dig själv (eller om det är några runt omkring dig så uttala orden för dom med) go ahead, jag väntar… 

…förlåt men det tog så lång tid så jag tänker avbryta dig där… seså, sluta säga kön och skön för dig själv nu, hallå? ge dig! okej, jag fortsätter utan dig då! skyll dig själv. 

Hör du skillnaden? På något sätt så letar sig ett s in i uttalet av kön, ja jag vet, k uttalas stumt i vissa ord men det spelar ingen roll, gillar inte vad ordet försöker göra. Ett ord som besitter så mycket makt borde inte leka så! 

Med makt menar jag att ordet säger så sjukt mycket, mest enligt mig för att beroende på vad man har för s-kön så får folk förutfattade meningar om man tänder på tjejer alternativt killar. 

"jaha, du e utav manligt s-kön due! Look at that asssss?" 

"men asså shiiiiit du tuttlisa, är inte han bara såååå snyyyygg?"

jahaja, vart är världen påväg egentligen? okej nu är jag orättvis, den är ju så mycket bättre än förr gällande genus (<-ett ord för s-kön som inte leker). 

Tänk den dagen man istället för drar slutsatsen att alla är hetero istället frågar "Du vaginalina, vem tänder du mest på, tuttlisa eller snoppcarl?" (ledsen men kom inte på något namn som rimmade på snopp) Istället för att bara anta. Man blir kär i en personlighet right? så sluta agera så s-königt.

Veckans nya ord : KÖNIGT med stumt k och betonat osynligt s

-

När det kommer till slutet är vi alla ensamma. En liten kommentar såhär på natten.

Lögner på bussen

Jag ljög. Vad fan skulle jag annars gjort? jag hade inte direkt något val. Hon har sätt mig som världens tönt jämt, det vara ett perfekt sätt att få tyst på henne. Vad skulle jag annars gjort än att säga att jag varit full? Hon gav mig verkligen läge att säga det, en perfekt öppning. Den var för svår att motstå. Så det slank bara ur mig. 

Fast jag ska ju faktiskt "dricka vatten" i helgen, så dåså, ingen skada skedd, typ. Men kul nu att halva bussen tror att jag "dricker vatten" varje helg (tjejen pratade inte lågt precis). Jag är ju verkligen inte sån, innerst inne så är jag personen som hör hemma bakom böckerna, innerst inne. Eller nej, det var mitt gamla jag, jag har förändrats. Men är verkligen förändringen så pass stor? Har jag verkligen gått från total pluggis som inte ens säger hej till killar, till en tjej som slackar efter med läxorna och "dricker vatten"? På bara ett år. Ett. År. 

Okej nu tar jag det hela kanske lite för långt, jag "dricker inte vatten" inte nu, jag har aldrig i hela mitt liv druckit. Det är bara i helgen jag ska, testa vad det är jag har missat liksom. 

Jag skulle vilja ställa mig upp (jag sitter fortfarande på bussen när jag skriver det här, tjejen har gått av.) och säga till alla att de har fått de hela om bakfoten, jag festar inte! (Än…) 

Fest? pest?

Vill börja med att säga att jag döpte inlägget innan jag nu skriver det… stor miss redan i början så vet inte riktigt hur det här ska gå. Menmen, *dramatisk musik* life goes on!

I helgen är det en gymnasiefest i staden jag bor i, vi har egentligen redan haft två sen vi börja, varav en var förra veckan, men nu iaf så är det en till. Jag ska gå.

Brb… jag ska bara smaka på orden lite… jag-ska-gå. Så…

Confession time… jag har aldrig festat förut, never ever. Jag har inte varit i de rätta kretsarna så att säga, för hallå? tänk dig lilla plugg mig med mina kompisar så som jag var förut, skulle du kunna se oss "dricka vatten"? nej tänkte väll de! Så alla partyprissar därute, hoppas ni inte dömer mig… och till alla hemmasittanre där ute… hoppas ni inte dömer mig nu.

Jag har aldrig tyckt det har varit nödvändigt att dricka (vatten), nej, jag har tvärtemot tyckt att det varit heeeelt fel. Men jag har förändrats, och för att fullborda den förändringen känns det som om jag måste dricka (massa vatten), bara för att veta vad jag gått miste om så att säga. Så att jag veeeet att det är totalt onödigt eller så att jag kan påbörja något jag redan missat så mycket av… jag gissar på alternativ 1.

Nu har kanske era hjärnor börjat lägga ihop två och två, och ni tänker nu "Gymnasiefest? brukar inte de vara vattenfria? Haha jävla noob, vad leker du?" Jooo, jag vet, men inte sjutton dricker man under de där gymnasiefesterna anyway right? Min lite mer erfarna nya vän har iaf en plan, eller plan och plan, vi ska förfesta med vatten hemma hos någon innan vi drar dit, på så sätt hinner vi bli av med allt vatten tills innan vi ska hem vid typ 3 am. Kanske inte världens bästa plan menmen worth a try right?

Hon lever

Hon lever! Hon överlevde! Kvinnan som föll ihop under cupen, som fick hela cupen att avbrytas lever. De fick igång hennes hjärta i ambulansen efter flera minuters hjärtstillestånd. Hon lever. När hoppet segrar <3

Men det var inga som vann

Vilka vann cupen? 

Inga vann 

Men joooo, kom igen säg! 

Men det var inga som vann 

Men va? 

Ja

Hurdå? 

Cupen avbröts 

Whut? Varför? 

Något hemskt hände 

Blank

Något hände nyligen. Något hemskt. Något som egentligen inte rörde mig men som fick mig att sluta tänka. Jag antar att jag påverkas så. Jag tänker så mycket i vanliga fall så när det då händer något så goes everything blank. 

Ville bara säga: Ta aldrig någon för givet och ta hand om varandra. Uppskatta vad du har för det kan ryckas ifrån dig på några sekunder. Stå tillsammans för helt plötsligt kanske du står själv. 

Våra tankar är med dig <3

Ta plats

Av någon anledning så är det inte okej att en tjej är lika högljudd och tar lika mycket plats som en kille. Det är som en oskriven regel, tjejer ska ta mindre plats and That's it. Jag vet nt vem som kom på den, men onekligen så finns den där. Varje dag gör den mig påmind om att jag inte är som andra tjejer. 

Jag är till naturen väldigt framåt. Jag är en extrovert person och jag gillar verkligen att prata. Jag gillar att synas, höras, vara i centrum, ja jag gillar allt det där. Men, av någon anledning, så är ser vissa det som… okej jag förstår, jag tycker också det är jobbigt ibland så det är klart att jag fattar, men det är inte det jag stör mig på. Såklart man kanske inte orkar med det hela tiden, men att man inte orkar med det just för att det är en tjej som är uppmärksamhetskåt, det är de jag stör mig på. 

Bara för att man är av de manliga könet (vuxenpoäng till mig som använder så extremt fula begrepp) så får man som en sorts tillåtelse att bete sig på andra sätt än vad individer från de kvinnliga könet (joho, I'm on fire with the words today!)  

För vissa verkar de vara så enkelt, bara sitta tyst och stilla, jag klarar de inte. Eller jag klarar de väll, men jag vill inte helt enkelt. Jag känner ingen annan tjej som är lika på som jag, menmen, de måste ju finnas en topp i skalan också. 

När något bra händer så vrålar jag av glädje, inte skriker, vrålar.  How much of a man am I? 

Förlorade vänner

Kommer du ihåg den där känslan från när man verkligen känner att man håller på att glida ifrån en kompis? Kanske upplever du den precis nu. Du vet den där känslan när man känner att allt är rubbat men omöjligt att fixa. Man försöker gå tillbaka i tiden till hur det var då, men rullbandet man står på går bara åt ett håll och efter ett tag blir man trött i benen, man orkar inte gå emot strömmen längre, man ger upp.

Jag vet inte riktigt hur allt startade. Vi hade på något sätt blivit tightare än någonsin förr, vi pratade om allt och lite till därefter, men helt plötsligt... bom, borta. Det var som om vi tog med oss vänskapen på en tur i berg och dalbanan och när vi var uppe på toppen så släppte vi taget. Vi kan inte längre prata som förr och allt faller bara samman. Jag blir mer och mer irriterad på dig och jag vet att du känner detsamma.

Men shit happens. Man växer, förändras, ändrar åsikter och växer lite till. Man växer ifrån gamla kompisar och finner nya på vägen, det är inget man kan göra något åt och det är i vissa fall bättre att låta det gamla falla samman för att göra rum åt något bättre och nytt. Det handlar inte om vilka vänner man känt längst, utan de som stannar oavsett vad. Det suger att förlora en vän, det gör det verkligen, men att sedan finna en ny vän kan på något sätt läka såren en aning. Man kanske finner en vänskap som är starkare, kanske bättre. Så le, och sätt hatten på sne!

Döp aldrig ett inlägg innan du skrivit det

Ser du titeln här ovanför? precis över texten jag skriver nu? Lite tjockare stil och är praktiskt taget den ända texten över det här? 8 inte allt för långa ord som bildar ett kommando? Ser du fortfarande inte? i så fall, gå och lägg dig vännen för du är uppenbarligen för trött för att läsa.

Döp aldrig ett inlägg innan du skrivit det. Det tar bara död på fantasin, iaf för min del som inte går efter en mall varje gång jag ska skriva. Jag sätter mig bara med datorn i knät och skriver det första jag kommer och tänka på och den här gången… ja… döp aldrig ett inlägg innan du skrivit det.  

Det var den första tanken som dök upp i mitt huvud. Jag satt nämligen och funderade på vad jag skulle skriva om och bläddrade lite igenom mina utkast och fann en gemensam sak med de alla, anledningen till att de inte publicerats hittills. Vill du veta? helt säkert? super-duper-säker? Okejokej! lugna dig, kom inte och säg att jag inte varnade dig! För tro mig, de är ingen speciell stor eller märkvärdig anledning. Here it goes… utkasten är inlägg som jag inte börjat skriva på spontant, utan inlägg som jag försökt att planera och det, ja det funkar inte längre för min del. Inte om jag vill fortsätta tycka att det är kul.  

Att bara skriva spontana inlägg får mig inte att känna att bloggen är ett måste på samma sätt som jag annars kanske skulle göra. Nu känns det hela mer avslappnat och frivilligt. 

Mitt i natten

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har inga egentliga planer för det här inlägget. Fast iofs, när har jag någonsin det? Jag kände mig bara tvungen att göra något. Klockan är 01.20 och jag känner mig tom. Lite sådär normalt depp mitt på natten. Jag visste bara inte vart jag skulle vända mig. Jag kan inte klaga inför mina vänner allt för mycket, då kommer de tröttna. Garanterat. Så sorry kära läsare, ni är de som får ta smällen den här gången.

Jag känner mig bara så ensam. En sådan ensamhet att inga vänner i världen kan hjälpa den. Jag vill bara hålla om någon, även om de så bara är min katt, men han är ute för tillfället. Dumma katt, han är alltid inne när jag inte behöver honom men nu… Men vad kan man säga liksom, ni vet hur katter är. 

Asså sitter jag seriöst och nästan lipar för att min katt är ute? Och sitter jag seriöst och bloggar om det? aja, får se det som "dokumentation" inför framtiden eller något. 

Jag känner på mig att det här kommer bli ett långt inlägg. Jag är inte riktigt redo att släppa tråden även fast det vore ett bra ställe att sluta på efter dokumentations grejen. 

Skulle inte någon trevlig läsare bara komma över och ge mig en kram. Jag tror inte alla inser hur mycket en kram kan göra någon. Inte en kall, enarmad kram som vissa kompisar ger varandra ibland, utan en riktigt stor bamsekram som varar ett tag. En kram som lämnar spår efter sig, en kram som får en att känna sig lite mindre tom, lite mindre ensam. En sådan har jag varit i stort behov utav i flera dagar nu. Kanske även flera veckor.

Saknaden efter en sådan där kram, eller bara saknaden efter närhet kan få en att göra dumma saker. Den kan få en att göra saker man annars kanske inte skulle gjort. Till exempel smsa ett ex, gråta till  en speciell låt, eller bara äta huuuur mycket godis som helst. Den kan ibland till och med få mig att vilja klippa till vissa personer. Jag gör det inte, men jag vill. 

Skitsnack! -BS

Du vill förmodligen inte höra det här men… det finns några som snackar skit om dig. Japp, det är sant. Du har inte gått förbi obemärkt, det finns några där ute som inte tål dig, några som stör sig på allt du gör. De drar upp dina brister som samtalsämnen och de bitchblickar dig på håll. Men vad har du gjort? I deras ögon har du i alla fall gjort något fel. Även om de så pass litet som att vara tyst när andra talar. De uppskattar inte att du andas helt enkelt. 

Okej så illa kanske det inte alltid är, men jag kan lova dig i alla fall att du inte är omtyckt utav alla. Inte jag heller för den delen, eller någon annan människa som går, står, springer, ligger, kryper, krälar, hoppar, ålar, flyger eller bara lever på denna jord. Så är det bara, inget att göra något åt. Så ta inte åt dig när folk hatar, le bara och känn dig stolt att du finns i deras tankar. Livet är för kort för att göra sig själv mindre pga andras hat. Se hatet som föda, ät dig mätt och väx.  

PS! BS står förresten för "bullshit", det engelska ordet för skitsnack, precis som typ alla snack är. Visste du inte vad det betydde så har du lärt dig något nytt nu, och brukar man inte säga att man ska lära sig något nytt varje dag? Jo men dåså, kanske har jag hjälpt dig på vägen. 

Själv tvivel

Jag vill inte klämma in mig i en mall som inte är som jag, jag vill inte ändra mig för att behaga någon annan. Jag vill inte jämföra mig med kändisar och ständigt önska att jag ser ut som dom. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Men jag gör det. Hela tiden. 

Jag försöker vara som andra, jag betraktar dom, analyserar varje rörelse de gör. Ccpy-change-flip. Jag försöker kopiera dom, jag ändrar mig själv och klistrar in mig i en mall som egentligen inte passar mig alls. 

Jag ser en kändis, ser hennes utseende och önskar för mitt liv att jag såg ut som hon, jag ser mig själv i spegeln och letar efter brister jag kan ändra för att likna henne, bli kanske lite snygg iaf. Och tror mig, jag hittar bristerna, de är många. Jag försöker åtgärda dom och blir lite nöjd i ett litet tag. Men plötsligt märker jag något annat fel som jag desperat gärna vill ändra på, märker sedan att ändringarna jag gjort tidigare inte duger. 

Man tvivlar på sig själv, alla gör det. Du må tro att de där äckligt perfekta människorna har allt så himla perfekt men tro mig, de har det lika tufft som du. De tvivlar på sina utseenden precis som du. I det seendet är vi alla lika dana. Det är jävligt svårt att ignorera sina egna tankar. De finns där, dygnet runt. 

De kanske inte går att ignorera sina egna tankar, men man kan kanske ändra dom. Försök få in i huvudet att du ÄR perfekt, dina brister gör dig mänsklig, inte ful. Du duger som du är. You only live once, make it count! Du kan gå långt, ja just du. 

3000 miles

Jag känner att nu vill jag skriva. Jag tänker bara låta mina fingrar dansa tsm över tangentbordet utan att jag ska störa dom. Men de behöver musik, någonting att dansa i rytm till. Just nu är det 3000 miles som får dom att skriva vidare. 

Jag har inte känt mig motiverad att skriva något på ett tag nu. Eller nej, det är fel, jag har känt mig motiverad men aldrig när jag haft tillgång att skriva ner det direkt, vilket suger musten ur en om man vid ett senare tillfälle ska återberätta det man tänkt på tidigare, det känns inte bra. Då missar man de viktiga detaljerna och får inte med någon känsla i det. And that was it, låten är slut och även det här inlägget. 

Dålig ursäkt

Varför försvinner alltid min motivation så fort jag närmar mig datorn? Jag kan minuter innan sitta och tänka fram ett helt inlägg där jag vet exakt vad jag ska skriva ord för ord, men så fort jag öppnar datorn eller bestämmer mig för att skriva ner de senare så försvinner orden ur mitt huvud. Det är nog lite därför jag varit dålig på att uppdatera på senaste tiden. Men nu, NU (sagt tusentals gånger men håller typ aldrig, men what the hell? worth a try?) så ska jag börja publicera lite oftare. Jag gillar ju det här! skärpning!  

Klapprutten

Jag är dålig på att förklara. Riktigt klapprutten ska jag ta och tillägga. Problemet är kanske att jag förstår. Jag förstår själv vad det är jag ska förklara vilket gör att jag har svårt att sätt mig in i personen jag ska förklara förs situation. Jag ser bilden så pass klart framför mig, jag vet hur det går till så jag lämnar ute många viktiga detaljer. detaljer som folk skulle behöva för att förstå. Jag ser mig själv som udda. men det gör jag nog bara för att folk ser mig som det. stryk det där sista... det känns inte rätt att säga folk... känns så... gammaldags. Människor då! fast nej, det känns inte heller bra... det känns som att jag inte är en människa då, utan snarare någon annan sorts varelse. hmmmm... PERSONER kan jag kanske säga... det låter bra... Okej kanske inte... U know what? jag säger nog olika lite då och då, så får det bli!

Detta är problemet med mig... jag över analyserar allt. Inte de här klassiska över analyseringarna "åh tittade han på mig? vad menade han med det? Han kliade sig bakom örat, var det som en hemlig kod till mig? är det meningan att de ska få mig att förstå att han vill ha pizza? utan nej, jag överanalyserar ALLT, tänker för mycket enligt en kompis till mig. Jag har alltid trott att alla gör det... tänker till höger och vänster, uppe och ner, runt och igenom... men sedan jag började gymnasiet har jag börjat tveka... jag är nog inte ensam med att tänka mycket, men vi är nog få till antalet. Tänker du för mycket? let me know... vi kan tänka tsm.