The Voice

Jag pratade lite med en tjej på kik och jag frågade henne vad jag skulle kunna skriva i nästa inlägg på bloggen. Hon svarade med ett ord: barndom. Så jag tänkte, eftersom barndomen är något vi alla upplever så kanske ni skulle vilja läsa lite om min barndom? Om inte, tuff luck för det här är faktiskt min blogg så jag bestämmer *ondskefull musik börjar spelas* Nej men skämt osido, nu är det dags för mina fingrar att dansa!

Redan som liten ville jag göra min röst hörd, jag ville ropa och vifta: här är jag! till alla runt omkring mig. Egentligen var det kanske inte hörd jag ville bli, utan snarare sedd. Men jaja, det var inget som lilla jag reflekterade över på den tiden utan jag gjorde bara allt för att få den uppmärksamheten jag vill ha. Hur jag gick till väga var lite olika. En kille kunde säga: du är ful! och så klippte jag till honom bara för att visa för alla att jag inte var någon mesig tjej. En annan gång började jag applådera åt mig själv efter en redovisning för ingen annan gjorde det och en tredje gång pluggade jag som en dåre för att veta alla svaren utifall någon frågade just mig.

Just det där med att veta svaren var en sak som hängde med mig ända till gymnasiet i 8:an. På något sätt kändes det som en sorts makt att veta, att vara den alla frågade om hjälp. Utvändigt himlade jag bara med ögonen och sa saker som: men vet du inte det? det är ju... eller så kunde jag bara rent ut säga svaret som bevis på att jag faktiskt kunde något. Men inåtvändigt var det något som fattades. Nu efteråt förstår jag att det krävdes alldeles för mycket energi för att hålla uppe den fasaden, att det var det som fick mig att känna mig tom.

Så i början av 9:an började jag slappa mer i skolan, chillade med läxorna och gick enbart på gamla meriter från tidigare år. Jag började bli mer social and here I am. Jag är en person som tänker alldeles för mycket, så det är fullt förståeligt om du inte orkar läsa alla mina tankar. Men du är varmt välkommen att göra det om du vill och känner att du vill lägga ifrån dig ditt liv ett tag och koppla av. 

Det här är bara början.

Denna blogg

Just det där ögonblicket när man sitter med ett tomt dokument framför sig och ska börja skriva är så härligt. Man är inte riktigt säker på innan vad man ska skriva om utan man låter bara fingrarna köra sin lilla dans över tangentbordet. På det sättet är det i alla fall för mig. Det här inlägget var inget som jag planerade, utan jag bara började skriva för att se vart jag hamnade, och ja, jag hamnade här. Så var det till exempel också med inlägget jag skrev tidigare, du vet det med rubriken "Godis". I det inlägget hade jag planerat att berätta om hur tjock jag var när jag var liten och hur jag tog mig ifrån det men istället började mina fingrar att dansa redan efter första meningen.

Är det inte lite så i livet? man kan planera vad man vill ska hända men när det väl kommer till kritan brukar det gå snett i alla fall. Eller, ja, det är ju inte alltid det går snett men det går aldrig riktigt som man tänkt sig. Jag säger inte att det är något dåligt, saker och ting kan ju faktiskt bli bättre än vad man tänkt sig, utan det är snarare något som bara är.

Det är nog lite så den här bloggen kommer vara, lite spontan alltså. Jag kommer öppna ett dokument och bara skriva vad som faller mig in, precis som nu.

Som grädden på moset så lägger jag till den här bilden också så jag verkar djupare än jag egentligen är. Det är ett av mina favoritcitat som jag skrivit in på en bild jag tog häromdagen. Enjoy!

Godis

Det fanns en tid då jag inte åt godis... (här skulle jag egentligen kunna skriva vad som helst för du är förmodligen så pass chockad från första meningen att du inte tar in vad jag skriver utan fortsätter bara läsa med blicken och följer inte med i huvudet och i så fall så har du kanske inte ens märkt att jag inte skrivit med någon punkt sen första meningen och ja det gör jag med flit för kom ihåg att jag fortfarande kan skriva vad som helst för att du fortfarande är i chocktillstånd. Oj där kom punkten jaja även de hjärndöda måste andas ibland även om de så bara är med blicken och jag måste medge att det kräver all min styrka att inte sätta in en punkt eller ett kommatecken. Okej där gav jag upp en sekund och satt ut en ny punkt men gud vad jag... oh shit, det värkar som om du håller på att få tillbaka medvetandet, var det punkternas förtjänst? Fan nu skrev jag ännu fler skiljetecken shit, shit, shit) ... utan jag missbrukade istället tuggummi som en drog. Jag köpte minst två tuggummipaket i veckan och tuggade som om mitt liv hängde på det. Jag åt inte godis på ett helt år, fråga mig inte varför, och sen när jag började igen tog det bara ett år innan jag slutade igen och den här gången *dramatisk musik* slutade jag även att äta chips, ostbågar och popcorn... (och där försvann du igen och jag kan skriva vad jag vill helt fritt och jag måste medge att det är en rätt så härlig känsla att bara skriva på och det ända som förstör det är att jag inte skriver några skiljetecken alls för då finns det risk att du vaknar till igen och då försvinner min lilla bubbla av lycka här...

*Där beslutade blogger att inlägget var för trist att visas längre så de kapade slutet, för att eventuellt få reda på hur det kanske slutade så måste du börja följa bloggen på blogger, google+ eller bloglovin*

*Som ursäkt för det otrevliga avbrytandet så ger blogger dig den här bilden att titta på så länge medan du fortsätter att lipa (i detta fall är lipa en synonym för gråta)*

Bloglovin

Jag vet inte vad jag ska säga, det hela kommer så... plötsligt.

Jag förstår, men du kan väll överväga det?

Överväga? jo men självklart, jag vill verkligen, jag vill men...

Men vadå?

Men det känns bara så snart, är vi verkligen redo för det här? vad kommer folk säga?

Om vi inte är redo nu, när skulle vi då bli det? Kom igen nu Jessie, det är 2010-talet, jag tänker inte låta dig göra samma misstag som förra gången och vänta för länge.

Men det var skillnad! 

Om du väntar längre kommer det inte bli någon.. 

...Okej då

Menar du det?

Ja

Wow, trodde det skulle ta längre tid att övertala dig, det här är trots allt en rätt så ny relation.

Vill du att jag ska ändra mig eller?

Nej nej absolut inte, jag säger bara...

Då så, nu kör vi!

Förlåt allihopa, jag var bara tvungen att diskutera ärendet med min blogg innan jag bestämde mig men nu så. Jag och bloggen hittar ni hädan efter på bloglovin där du kan stalka oss hur mycket du vill. Vi finns redan på Google+ men om jag ska vara ärlig så fattar jag inte vad det innebär, men bloglovin, där förstår jag precis. Om ni ser förresten min vän där (följar knappen bredvid bloggen) rape him like it's no tomorrow! 

Följ min blogg med Bloglovin

Ny läsare? TITTA HIT

Jag har en liten fråga till alla er läsare där ute, eller ja, du behöver inte vara en läsare men alla som någonsin har klickat in på bloggen, here it goes!

Hur hittade du hit? 

Du kanske tycker att det är en konstig fråga men jag är uppriktigt nyfiken, hur hittade just du hit? Klickade du bara runt och råkade komma in på bloggen? Var det en vän som tipsade dig eller såg du kanske ett inlägg på Facebook? Var du inne på en blogg som länkat mig måntro, eller var det kanske en fråga på ask som du blev nyfiken på? Eller var det en kommentar på en annan blogg som fick dig att vilja veta mer? Kommentera gärna hur just du hittade hit, tar bara några sekunder att göra och det skulle vara rolig att se hur bloggen sprids. Det behöver absolut inte vara på något av de sätten jag räkna upp, Tack på förhand.

ps. det är ALDRIG för sent att kommentera, även om det så är mars 2034.  

Jag, Ich, Me, Moi osv

Tänkte att det var på tiden att jag berättade lite om mig själv. Alltså jag menar, jag har ju liksom lagt upp hela TVÅ inlägg. Det är ju nästan så jag börjar bli rutinerad bloggerska... okej kanske inte riktigt men i alla fall.

Hmm, ja du, vart ska man börja? Jag skulle ju förstås kunna börja med att lägga upp en bild så ni får ett ansikte på personen bakom skärmen men vad är det då för spänningen? Personligen föredrar jag att ni bildar er en egen uppfattning om mig, utan bild, för jag vill inte bli ihågkommen för mitt ansikte, utan snarare för mina ord. Wow, det där blev näääästan lite poetiskt, lite smått kanske. Vi tar det igen... för jag vill inte bli ihågkommen för mitt ansikte, utan snarare för mina ord... mina ord... mina ord... (eko) Okej nu blev det hela bara patetiskt... Hur-som-helst, en bild kommer kanske upp längre fram.

Tillbaka till saken. Jag är en tjej på 16 år och som gillar att spela fotboll och Ja, det där var väll typ allt? Medan du smälter all den informationen kan du få njuta av den här bilden. Jag kallar den: Katten

Min drömkille

Guuuuuud vad jag vill ha en pojkvän. En sån där riktigt gullig och romantisk en. Han ska vara lång, ha brunt hår och djupt gröna ögon. Han ska vara sportig och magrutor är ett absolut MÅSTE!! Han ska även vara lätt att snacka med och ha bra humor. Han får aldrig vara sur av sig och ska alltid lyssna uppmärksamt på det jag säger, för om han någon gång skulle dryga mot mig skulle jag göra slut på direkten. Usch för dryga människor! Han ska alltid sätta mig först och under mina PMS-utbrott ska han komma med godis och hålla mig i handen och bara vara sådär allmänt gullig (oavsätt hur bitchig jag är under dessa utbrott). Han får inte vara någon som tittar in tjejers rumpor när de går förbi, usch vilket äckel han skulle vara då! FY, börjar nästan rysa lite smått.

Låter det som rimliga krav? Okej, vänta. Han måste se ut som en riktigt sexig underklädsmodell också, glömde visst bort det av bara farten. Känns som om jag glömt något mer. Hmm, jag börjar nog om istället, såg att jag skrivit lite fler fel..

Jag skulle väldigt gärna vilja ha en pojkvän, men jag vill ännu mer ha ett förållande. Ett förhållande där utseende inte spelar någon som helst roll. Vi kan vara korta, långa, smala eller tjocka. Det vore roligt om vi typ hade samma humor och han respekterar att jag gillar att prata mycket. Ett förhållande där det inte spelar någon roll om vi båda är lite små sura då och då, så länge den andra kämpar för att få den andra att le.

Jag vill ha en kille som VILL umgås med mig, som VILL ha mig, som gillar mig för den jag är. Jag vill ha en kille som bryr sig. Det är mina enda krav, de ända jag begär. Jag värderar en konversation som bara flyter på, utan hinder, med en opoppis kille mycket mer än en konversation med stapplande meningar och ord som svar med skolans hottie.

Ja, jag vill ha en kille, väldigt gärna just nu. Men det kommer inte få mig att hoppa in i ett dåligt förhållande.. eller jag hoppas i alla fall inte det. Ibland styr mitt hjärta över hjärnan, jag är inte perfekt, vilket jag inte vill att min kille heller ska vara. Fatta tråkigt.  

Halli Hallå

Trevligt att du kunde komma, var inte säker på om du fått min inbjudan men du verkar ha hittade hit i alla fall, alltid något. Gick resan bra förresten? inga förhinder eller så? toppen! Välkommen ska du vara i alla fall. Välkommen till min blogg. 

"Din blogg?!" tänker du nu. Hmm... ja, jag var kanske lite otydlig i inbjudan om vad de hela gällde men vad skulle jag annars gjort liksom? att öppna med "kolla in min blogg *-*" kändes inte som någon bra öppningsreplik, snarare en nygammal klyscha. jaja, du är ju här nu, ingen skada skedd! 

Jag må säga att de känns skönt att sitta här bakom skärmen igen, det var ett tag sedan sist. Som tankarna har malt i skallen på mig på senare tid så kan det här verkligen göra mig gott. Vi kanske båda vinner något på det hela eller vad säger du? okej, vi förlorar nog bara tid, menmen. 

Sitter just nu i skolan framför en dator ändå från stenåldern. Varje gång man ska logga in är det som lottodragning där att lyckas är högsta vinsten. För du förstår, man kommer ofta inte in alls. Särskilt inte på de bärbara datorerna, jag vet inte hur många gånger jag måste byta dator per lektion för att det inte funkar. Men nu har jag kommit in i alla fall. Ja, bättre upp, jag har varit inne i 3 timmar i sträck. Klockan är nämligen 18.27 och skolan har stängt för länge sedan. Passar uttrycket YOLO in här? knappast troligt. Man får nämligen stanna kvar här fram till klockan 8 om man vill för att plugga. Det här är kanske inte direkt plugg men schhh, du säger inget va? Det resulterade i alla fall med att jag startade den här bloggen, om DET ärr positivt eller negativt is up to you. 

Tiden för publicering är och lär för alltid vara helt fucked-up, tänkte jag kunde säga det redan nu. Hare!