Förlorade vänner

Kommer du ihåg den där känslan från när man verkligen känner att man håller på att glida ifrån en kompis? Kanske upplever du den precis nu. Du vet den där känslan när man känner att allt är rubbat men omöjligt att fixa. Man försöker gå tillbaka i tiden till hur det var då, men rullbandet man står på går bara åt ett håll och efter ett tag blir man trött i benen, man orkar inte gå emot strömmen längre, man ger upp.

Jag vet inte riktigt hur allt startade. Vi hade på något sätt blivit tightare än någonsin förr, vi pratade om allt och lite till därefter, men helt plötsligt... bom, borta. Det var som om vi tog med oss vänskapen på en tur i berg och dalbanan och när vi var uppe på toppen så släppte vi taget. Vi kan inte längre prata som förr och allt faller bara samman. Jag blir mer och mer irriterad på dig och jag vet att du känner detsamma.

Men shit happens. Man växer, förändras, ändrar åsikter och växer lite till. Man växer ifrån gamla kompisar och finner nya på vägen, det är inget man kan göra något åt och det är i vissa fall bättre att låta det gamla falla samman för att göra rum åt något bättre och nytt. Det handlar inte om vilka vänner man känt längst, utan de som stannar oavsett vad. Det suger att förlora en vän, det gör det verkligen, men att sedan finna en ny vän kan på något sätt läka såren en aning. Man kanske finner en vänskap som är starkare, kanske bättre. Så le, och sätt hatten på sne!