Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag har inga egentliga planer för det här inlägget. Fast iofs, när har jag någonsin det? Jag kände mig bara tvungen att göra något. Klockan är 01.20 och jag känner mig tom. Lite sådär normalt depp mitt på natten. Jag visste bara inte vart jag skulle vända mig. Jag kan inte klaga inför mina vänner allt för mycket, då kommer de tröttna. Garanterat. Så sorry kära läsare, ni är de som får ta smällen den här gången.
Jag känner mig bara så ensam. En sådan ensamhet att inga vänner i världen kan hjälpa den. Jag vill bara hålla om någon, även om de så bara är min katt, men han är ute för tillfället. Dumma katt, han är alltid inne när jag inte behöver honom men nu… Men vad kan man säga liksom, ni vet hur katter är.
Asså sitter jag seriöst och nästan lipar för att min katt är ute? Och sitter jag seriöst och bloggar om det? aja, får se det som "dokumentation" inför framtiden eller något.
Jag känner på mig att det här kommer bli ett långt inlägg. Jag är inte riktigt redo att släppa tråden även fast det vore ett bra ställe att sluta på efter dokumentations grejen.
Skulle inte någon trevlig läsare bara komma över och ge mig en kram. Jag tror inte alla inser hur mycket en kram kan göra någon. Inte en kall, enarmad kram som vissa kompisar ger varandra ibland, utan en riktigt stor bamsekram som varar ett tag. En kram som lämnar spår efter sig, en kram som får en att känna sig lite mindre tom, lite mindre ensam. En sådan har jag varit i stort behov utav i flera dagar nu. Kanske även flera veckor.
Saknaden efter en sådan där kram, eller bara saknaden efter närhet kan få en att göra dumma saker. Den kan få en att göra saker man annars kanske inte skulle gjort. Till exempel smsa ett ex, gråta till en speciell låt, eller bara äta huuuur mycket godis som helst. Den kan ibland till och med få mig att vilja klippa till vissa personer. Jag gör det inte, men jag vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar