Jag är till naturen väldigt framåt. Jag är en extrovert person och jag gillar verkligen att prata. Jag gillar att synas, höras, vara i centrum, ja jag gillar allt det där. Men, av någon anledning, så är ser vissa det som… okej jag förstår, jag tycker också det är jobbigt ibland så det är klart att jag fattar, men det är inte det jag stör mig på. Såklart man kanske inte orkar med det hela tiden, men att man inte orkar med det just för att det är en tjej som är uppmärksamhetskåt, det är de jag stör mig på.
Bara för att man är av de manliga könet (vuxenpoäng till mig som använder så extremt fula begrepp) så får man som en sorts tillåtelse att bete sig på andra sätt än vad individer från de kvinnliga könet (joho, I'm on fire with the words today!)
När något bra händer så vrålar jag av glädje, inte skriker, vrålar. How much of a man am I?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar